NÅGOT OM RYTTMÄSTAREN PÅ VEGEHOLM -

WILHELM VON GEIJER

Släkten von Geijer adlades 1817.

Det var CARL Emanuel Geijer, född värmlänning 1777, som vederfors denna nåd. Han deltog 1807 som ryttmästare och skvadronschef i Sveriges krig mot Napoleon i svenska Pommern. Bland officerarna växte oppositionen snabbt, när kung Gustav IV Adolf tog sig för att leda armén och leka fältherre, med resultatet att snart både Finland och svenska Pommern förlorades. I oppositionen mot kungen höll Carl Geijer på rätt sida. Under detta krig utmärkte han sig i strid. Så till exempel tillfångatog han i spetsen för sin skvadron ett franskt kompani.

Han blev kornett (dagens fänrik) vid det värvade Kronprinsens husarregemente (K 7)1796, blev kommendant i Helsingborg 1810,utnämndes till överste i armén 1822 och var ståthållare på Herrevadsklosters kungsgård 1823-1857. Han var gift med prosten Elias Follins och dennes hustru Sofia Bergströms dotter Maria Christina. Så småningom dog båda i Helsingborg.

En av deras söner, Salomon GOTTSCHALK, föddes i Helsingborg 1821. Han blev officer, ryttmästare, vid det indelta Skånska dragonregementet (K 6) och senare kabinettskammarherre hos kung Carl XV. Det är sannolikt att kontakten mellan majestätet, som var hertig av Skåne, och den blivande kabinettskammarherren etablerades vid regementsmötena på Ljungbyhed och Bonarps hed, där de tre skånska kavalleriregementena genomförde årliga samövningar och där kungen var en flitig och uppskattad gäst. De båda träffades sannolikt även hos ståthållaren, ryttmästarens fader, på den intilliggande Herrevadsklosters kungsgård. Gottschalk von Geijer var även ledamot av Riksdagens andra kammare.

I sitt första äktenskap blev han änkling efter två år. Efter åtta år som änkeman gifte han om sig med den danske kammarherren Fredrik Vilhelm Treschows dotter, Palaemona Treschow. Med henne fick Gottschalk von Geijer en son, som föddes 8. februari 1865 och gavs samma förnamn som svärfadern bar jämte namnet Gustaf. Han kallades för WILHELM och det var han som blev ryttmästaren på Vegeholm!

Vid denna tid bodde familjen i Malmö, i en hyresfastighet i kvarteret Gyllenstjerna på Södergatan 19 (gamla numreringen, nummer 15 enligt dagens). Unge Wilhelm hade tre äldre syskon och en halvsyster samt fick efter tre år en lillebror. Familjen passades upp av ett tiotal tjänsteandar. Umgänge etablerades med den högre borgarklassen och med bygdens frälse. När Wilhelm var 12 år , 1877, bröt familjen upp från Malmö och flyttade till Örtofta, där man arrenderade gården Slättäng, strax norr om kyrkbyn. Södra stambanan gick genom samhället, lämpligt för Gottschalk von Geijers resor till och från Stockholm, både i hans roll som kabinettskammarherre och som riksdagsledamot.

Wilhelm von Geijer konfirmerades i Lund 1881, vid 16 års ålder. När han var 18 år gammal, 13. Juni 1883, bröt han upp från hemmet, begav sig till Stockholm och blev volontär vid A 1, Kungl Svea artilleriregemente. Regementet var då beläget vid Valhallavägen 117 med hela Ladugårdsgärde norr och öster därom som övningsfält. Hans familj lämnade Slättäng och Örtofta 1889 och slog sig slutligt ner på Nydala kloster i Jönköpings län, ett gods som ägdes av Gottschalk von Geijer. Han dog där 1904.

Volontär von Geijers tjänstgöring vid A 1 blev inte långvarig. Han avlade studentexamen, eller mogenhetsexamen som det hette då, i december 1884. Därefter blev han volontär vid Kronprinsens husarregemente, K 7. Regementet hade säte i Malmö med kaserner, stallar, ridhus mm vid Drottningtorget. Ett antal skvadroner var dock detacherade, bl a två skvadroner i Helsingborg. Det var först när den nya Husarkasernen vid Regementsgatan (där idag komplexet "Kronprinsen" är beläget) stod färdig hösten 1897, som regementet i sin helhet kunde kaserneras i Malmö.

Kronprinsens husarregemente var prestigetyngt och ett utpräglat rangregemente med kronprinsen som titulärchef. Officerskåren rekryterades till mer än ¾ ur den skånska adeln. Det var vid denna tid inte ovanligt, att volontärer fördes över till detta regemente, främst från artilleriregementen, eftersom verksamheten vid dessa i hög grad präglades av hästen. Hit kom således Wilhelm von Geijer som volontär 1885.

Han blev sergeant 1886 och kommenderades att vara elev vid Kungl Krigsskolan på Karlbergs slott 1886, för att där få fortsatt militär utbildning och danas till officer. Han examinerades som sådan 1887 och anställdes som underlöjtnant vid sitt regemente. Han tjänstgjorde först vid en av de skvadroner som var förlagda till Helsingborg, men redan på senhösten samma år omplacerades han, först till Livskvadronen, senare till 2. skvadronen som båda fanns i Malmö. Det blev att packa packsäcken och bege sig dit. Av motsvarande tjänsteskäl återflyttade han till Helsingborg veckan före jul 1889.

Wilhelm von Geijer torde ha skött sin tjänst väl och dessutom ha visat sig ha gott huvud. Därför kommenderades han till och genomgick högre stabsutbildning vid Krigshögskolan i Stockholm åren 1990-1992. Dessa två år delade han våning på Sturegatan 11 med sin kurskamrat från Krigsskolan och tillika bäste vän, greve Clarence von Rosen, som tillhörde Livgardet till häst, K 1, i Stockholm. Det kan inte uteslutas att det var under denna kommendering i huvudstaden, som Wilhelm von Geijer träffade sin blivande hustru.

De närmaste två åren präglades åter av tjänst vid Kronprinsens husarregemente, företrädesvis i Helsingborg. Det var tjänst vid trupp, utbildning av värvade soldater, helårsanställda på kontrakt. Från denna tid finns i dokument bevarat två anekdoter om Wilhelm von Geijer:

"Wilhelm von Geijer skulle med sin skola företaga en längre fältmarsch och kom därunder till Värnamo där han uppsökte postkontoret, som emellertid befanns stängt. G. var till växten liten, men hade en god portion av oförskämdhet. Han uppsökte postmästaren och kom i gruff med denne för att postkontoret ej var öppet vid hans ankomst. Något av denna händelse hade även synts i pressen. Hemma i Helsingborg relaterades G:s tillvägagående en dag av löjtnant Gustaf Swedenborg (gemenligen "kar(l)en" kallad) med följande tillägg: "Om det nu hade varit en sådan satans karl som jag, men en sådan liten puttefnask som han, som man kan lägga på ett ordinärt fiskfat".

Löjtnant Wilhelm v. Geijer hade i början av 1890-talet inköpt en ny vacker tjänstehäst med mycket kraftiga rörelser. V. Geijer skulle en dag rida sin nya häst i ridhuset, men i den utsläppta traven hade ryttaren svårt att följa hästens rörelser och han hängde än i ena, än i andra knävecket. Från läktaren åskådade ryttmästare Ryberg denna ridning och yttrade till en närvarande kamrat: "Geijer ser ut som en smörklick på en varm potatis".

Det var dags för ny kommendering till Stockholm 1893. Wilhelm von Geijer genomgick då under ett år GCI, Gymnastiska centralinstitutet, och blev därmed gymnastikdirektör. I juni månad 1894 gifte han sig med riksgrevinnan Irma von Hallwyl i hennes första församlingskyrka och dopkyrka, Tyska kyrkan i Sankta Gertruds församling i Gamla Sta´n , Stockholm. Hans hustru var född i juni 1873 på godset Erikslund i Södermanland. Hon var dotter till riksgreven Valter von Hallwyl och hans hustru (Wilhel)-Mina, i sin tur dotter till en av Sveriges rikaste män, grosshandlare Wilhelm Kempe, som bakom sig hade bl a Mo och Domsjö AB, Ljusne Woxna mm mm. Det var riksgreven och hans hustru Mina som 1893-1898 lät uppföra det praktfulla Hallwylska palatset på Hamngatan i Stockholm, nu donerat till svenska staten och tillgängligt för allmänheten.

Vintern 1895 befordrades underlöjtnanten till löjtnant och i mitten av november samma år nedkom riksgrevinnan i Stockholm med en dotter, som döptes till Sonja. Hon avled nyårsdagen 1896.

Wilhelm von Geijer måste ha upplevt sin tillvaro något splittrad, med tjänst i Malmö/Helsingborg vid sitt regemente och familjen i Stockholm. Därför sökte han och fick hösten1897 beviljat transport till Livregementet till häst, K 1 på Lidingövägen i Stockholm. Trupptjänsten vid K 1 torde inte ha avvikit nämnvärt från den vid K 7, möjligen frånsett högvaktstjänsten vid Kungliga Slottet. Han fick tillfälle att arbeta i stabstjänst vid IV. arméfördelningens stab, också den i Stockholm, 1899-1900. Därefter fortsatt trupptjänst vid K 1 i ytterligare fem år, till 1905 , då han på hösten befordrades till ryttmästare, efter 18 år som officer och vid 40 års ålder! Samma år i december begärde han och fick avsked, och tog slutligt avsked ur krigstjänst 1909.

Ett avgörande skäl till hans beslut att ta avsked torde ha varit att svärfadern, riksgreven von Hallwyl, hösten 1902 förvärvade Vegeholms säteri i Strövelstorps socken i Skåne och lämnade det som gåva till sin dotter. På så vis blev Wilhelm von Geijer "ryttmästaren på Vegeholm", en vittbekant benämning i bygden! Ännu idag!

Säteriet köptes av sterbhuset efter närmast föregående ägare, kammarherre Robert Gravenhorst Lövenstierne, som också kommit till säteriet genom en mycket generös svärfaders insats. Taxeringsvärdet var 1905 500 000:-.

Mangårdsbyggnaden, Borgen, härrör från 1530-talet, då den byggdes av den danske riksmarsken Tyge Krabbe. Genom århundradena omvandlades renässansborgen till ett barockslott i karolinsk stil. Efter köpet hösten 1902 bekostade riksgreven en total omvandling och mycket nödvändig iståndsättning av Borgen, som återfick sitt ursprungliga yttre utseende och ett funktionellt och smakfullt inre. Detta mycket omfattande arbete pågick åren 1903-1904 under ledning av domkyrkoarkitekten i Lund, Theodor Wåhlin. I detta arbete medverkade Wilhelm von Geijer i hög grad. Hans gedigna historiska och kulturhistoriska kunskaper var en god tillgång i detta arbete och han engagerade sig helhjärtat, så mycket hans ordinarie tjänst vid K 1 tillät. Arbetet blev klart och resultatet kan än idag beundras, nästan 100 år senare och nästan 500 år efter det ursprungliga uppförandet av Borgen!

Wilhelm von Geijer och hans hustru lämnade Stockholm efter hans avsked från K 1 och bosatte sig på Vegeholm 1906. Här skulle de båda framleva resten av sina liv. Under den tiden skulle säteriet förvandlas radikalt avseende den driftmässiga strukturen och infrastrukturen byggas ut högst väsentligt, allt i syfte att få lönsamhet och vara en god arbetsplats för de anställda. Genom hårt och förtänksamt arbete under 25 år från ryttmästarens sida lyckades detta. Säteriet lyftes högt ur en mångårig törnrosasömn!

Tidigt förskönades och utvidgades trädgården i anslutning till Borgen. Den var ryttmästarens skötebarn och smyckades med statyer, urnor och italienska marmorbänkar, en mycket stor pergola i kalksten från Ignaberga anlades på det gamla kostallets grund, liksom en rosenterass och en akasiagård. Trädgården hölls ständigt i mycket gott skick. Ett litet exempel härpå: De stora gräsmattorna klipptes med en hästanspänd maskin. För att inte hästskorna skulle avsätta märken i gräsmattan, försågs hovarna med en sorts överdrag i grovt läder från Strahls sadelmakeri i Norra Varalöv.

Vegeåns lopp återfördes på 1910 - talet till sin gamla fåra, så att borgholmen, som på Tyge Krabbes tid, omflöts av rinnande vatten.

Säteriets jord hade till väsentliga delar varit utarrenderad till ett stort antal (54 stycken) arrendatorer sedan 1850-talet . Jorden norr om Vegeån var lätt och dessutom var marken helt öppen för de västliga vindarna från Skälderviken, med påföljd att sand från stranden blåste in över fälten och utarmade jorden och stundom kvävde sådden. Ryttmästaren sade själv att "för att denna jorden skall ge tillräcklig avkastning, krävs regn varje dag och gödning en gång i veckan!" Metoden var att samla hela arealen under en ledning och plantera skog för att binda sanden. När arrendena löpte ut nyskrevs de därför inte, några arrenden löstes in i förtid men i de fallen ersattes arrendatorn. En sak som påskyndade denna process i början av 1920-talet var ett förslag i Riksdagen, att arrendator som innehaft gård och jord i mer än femton år kunde yrka på att få friköpa fastigheten till taxeringsvärdet. Endast en arrendator uppmanades att flytta, då han inte erlagt överenskommet arrende i tid. Flera arrendatorer medgavs att bo kvar, tills ny utkomst och bostad hunnit ordnas. Förslaget i Riksdagen antogs ej.

Efter denna process att samla arealen, anställdes en duktig skogvaktare och planteringsfolk, som under 1920-talets senare del årligen planterade mellan 30 á 40 tunnland. På så vis bands sanden och gynnsamma förutsättningar för ett bra jordbruk och ett skogsbruk på sikt skapades. Redan omkring 1915 hade skog börjat planteras, då jägaren fick till uppgift att även vara skogvaktare. Man började med att ta undan cirka 20 tunnland från Låsahus och plantera den arealen. Skogsplanteringen fortsatte 1918 norr om där senare skogvaktare Banks villa uppfördes, längs Kullavägen, öster om denna.

Det byggdes nya stall, logar, ladugård, växthus, statarbostäder med för tiden hög standard, bl a centralvärme, en ny folk- och småskola 1909 ( i drift till 1941 )med centralvärme, badanläggning och varmvatten, bostäder till skogvaktare, trädgårdsmästare, smed och säsongsarbetskraft mm. I anslutning till statarbostäderna byggdes ett särskilt hus, som tjänade som tvätt-och bakstuga, med en stor murad ugn, för statarfamiljernas bruk. Nedanför i ån byggdes en höj- och sänkbar klappbrygga för tvätt, som således kunde anpassas till aktuell vattennivå i ån. Till och med den kritiske Lubbe Nordström blev entusiastisk över statarbostäderna, när han som en förberedelse till sin bok "Lort-Sverige" (1938) fick se dem. Det byggdes (1910) till och med en bro i trä med tegeltak, kallad "Täckta Bron", efter förebild från Luzern i Hallwylska släktens hemland Schweiz. Syftet med taket är oklart, men vid regn under lördagsdansen sommartid dansade de anställda och arrendatorer på bron till musik av smedmästare Svante Svensson på dragspel, skogvaktare Bank på fiol och trädgårdsmästare Kaj Olsen också fiol! I slutet av 1920-talet ersattes träbron med en betongbro utan tak, men behöll namnet, Täckta Bron!

På en av säteriets gårdar, Sandåkra, byggdes en ny ladugård med plats för en stor besättning. Byggnaden gjordes så stor och rymlig, att vid en av visningarna körde ryttmästaren in i den med sin bil, lät bilen vända och sällskapet stiga ur och beundra volymen. Byggherren yttrade härvid: "Så här bygger bara en dåre och ryttmästaren på Vegeholm"!

Ryttmästaren bestred lönerna till lärarna i säteriets skola och driften av denna. Varje julaftons eftermiddag bjöd ägarparet de som arbetade på Borgen och borgfogden Hans Granlund, skogvaktaren Lindhardt Bank, trädgårdsmästaren Kaj Olsen, jägaren Fritz Bengtsson samt chauffören Jöns Henriksson med familjer upp till sig på Borgen. Där bjöds på kaffe och saft, kakor, tårtor, dans kring granen och utdelning av julklappar till alla. Därefter bjöds dessa de närmaste på julmiddag i personalmatsalen inklusive kaffe, punch och cigarrer. Julaftonsfesten avslutades med dans till musik av skogvaktare Banck, trädgårdsmästare Olsen och jägaren Fritz Bengtsson. Alla övriga anställdas barn, även statarnas, fick vardera fem kronor som julklapp.

Även sockenkyrkan blev föremål för ägarparets generositet. Till åminnelse av att ha ägt säteriet i 25 år, 20 januari 1927, skänktes dopfunten och en kopia av det ursprungliga dopfatet, vars original av någon anledning hamnat i Lenhovda kyrka. Grevinnan skänkte 1938 ett dyrbart antependium i grön sidendamast som vävts i Italien, i samband med kyrkans återinvigning. Vid nybyggnation av nytt bårhus 1956 skänkte hon dessutom en mycket vackert mosaikfönster till denna byggnad.

Ryttmästaren var mycket barnkär. En arrendatorfamilj hade begåvats med trillingar, de hade tidigare tio barn. Ryttmästaren kom ridande till gården några dagar senare, gratulerade och fortsatte: "Grevinnan och jag har talat om Dina trillingar. För att underlätta för Dig har vi beslutat att erbjuda oss att ta hand om dem och bekosta deras uppfostran. Vad säger Du om det erbjudandet?" Svaret blev: "Tack goá ryttmästaren, men har vi klarat de första tio hittills, skall vi nog klara trillingarna också!"

I samband med Wilhelm von Geijers och hans grevinnas silverbröllop i juni1919, tilldelades alla anställda en extra dusör i lönekuvertet. När ryttmästaren, som dagligen red runt ägorna och höll god kontakt med de anställda och arrendatorerna, kom ut på ett stycke där höskörd pågick, samlades de som arbetade där och arbetsledaren framförde allas tack för gåvan. "Tacka inte mig, jag äger inte en krona. Tacka istället min rika hustru!"

Exemplen på ryttmästarens och hans hustrus omtanke, omvårdnad och goda förhållande till sina anställda kan mångfaldigas. Förhållandet måste anses vara sällsynt för sin tid. Men samtidigt ställde man stora krav på sitt folk. Så till exempel tolererades inte onykterhet i arbetet. I syfte att inte stor del av veckolönen skulle gå till brännvin, utbetalades den på måndagarna, istället för det normala, på lördagarna. Ett annat exempel: Det skulle vara prydligt och putsat på säteriet. En söndagsmorgon möttes ryttmästaren, till häst, och skogvaktare Bank, som beordrades såga ner en avbruten lindtopp på uppfarten till Borgen. Bank antydde att det kunde anstå till måndagen, men blev raskt tagen ur denna villfarelse. Det blev för skogvaktaren att själv gå och hämta säteriets längsta stege, äntra denna och såga ner den avbrutna toppen! På söndagsförmiddagen!

Två barn växte upp på Borgen: Först Margit, 1907, så småningom gift med majoren, sedermera generalen , Åge Lundström. Denne hade i sin egenskap av adjutant till prins Gustaf Adolf ett flertal gånger haft anledning att vara gäst på Vegeholm, när prinsen var där, vilket han var ofta! Margit och Åge Lundströms egendom Hildesborg vid Landskrona köpte de av en kusin till Margit, 1927. Margit fick Erikslund i Södermanland som gåva av sin mormor.

Sedan föddes Erik 1911, som senare övertog Vegeholm. Han gifte sig med Gudrun Brattström, läkardotter från Helsingborg. Erik von Geijer dog hösten 1998.

Ryttmästarens och hans hustrus umgänge var dels bygdens stora markägare och dels delar av kungahuset. Inför varje nyårshelg anlände de kungliga gästerna till Vegeholms järnvägsstation och hämtades med hästdragen landå, senare bil. Möjligheterna att förlägga gäster på säteriet var god, på Borgen och i en av längorna på Ladugårdsholmen, invid gårdskontoret. Vid en av dessa nyårsbaler meddelade plötsligt ryttmästaren sina gäster, och här kom väl den gamle soldaten fram:"Oregården brinner, alla hjälper till att släcka!" Det hjälpte inte att alla kungliga och adliga gjorde storartade insatser i släckningsarbetet och för att rädda djuren i den kalla nyårsnatten, iklädda frack, lackskor och balklänningar. Gården brann ner, men byggdes snart upp igen. Vid flera tillfällen på året inbjöds till jakt på Vegeholm. I syfte att dessa skulle bli lyckade, bedrevs en aktiv viltvård, bl a en omfattande uppfödning av fasaner. Ryttmästaren höll jakten i egen hand, han medgav arrendatorer och anställda endast jakt på kaniner, som höll på att bli en plåga för säteriet, framförallt i de nyplanterade skogsområdena.

Ryttmästaren hade ett glatt och positivt lynne. Han kunde tala med och få god kontakt med alla. På officersmanér tilltalade han alla anställda med "Du". Han var inte främmande för en och annan svordom, när så ansågs påkallat. Kryperi och fjäsk från underlydandes sida gillades inte. Man talade och umgicks med varandra på lika villkor.Till en arrendator, som hade en hustru vars ordförråd bestod enbart av invektiv och svordomar, som även riktades mot ryttmästaren, sade han en dag mellan fyra ögon:"Hade jag haft 100 sådana som Din kvinna, hade jag inte tvekat att gå emot ryssen!"

Förutom skötseln av säteriet beklädde ryttmästaren ett antal befattningar. Så till exempel var han landstingsman i Kristianstads läns landsting 1910-1917 och styrelseledamot i Skånska Hypoteksföreningen, Skandinaviska Kredit AB, Uddeholms AB och Ignaberga Kalkstens AB.

Ägarparet företog varje år utlandsresor, när inte första världskriget lade hinder i vägen. Resorna företogs antingen med tåg eller senare även med egen bil och chaufför. Företrädesvis reste man till Schweiz och Italien. När man kom hem till Sverige våren 1930, mötte chauffören Henriksson med Mercedesen vid Åstorps station och beordrades köra direkt till Helsingborgs lasarett. Efter en kort vårdtid avled Wilhelm von Geijer där 16. Maj 1930 i cancer, 65 år gammal. Han kremerades och urnan insattes i september 1932 i det mausoleum på egen mark, som grevinnan låtit bygga vid stranden av Vegeå. Prosten Bergström i Strövelstorp invigde mausoléet. Även riksgrevinnan vilar där sedan sin bortgång 1959, balsamerad. Hon ville ha det så: "Man vet inte vems aska man får tillbaka!".

Så ändades ett innehållsrikt liv för den legendariske ryttmästaren på Vegeholm. Hans liv hade varit fyllt av glädje och sprudlande, positiv skaparkraft, han hade återskapat och lyft säteriet Vegeholm, han hade genom progressivt och konstruktivt ledarskap varit långt före sin tid och väl lyckats utveckla, värna och förmera reviret, inte genom att trampa på andra och svagare, utan som officer och gentleman gjorde han det i gott samförstånd med dessa! Han gjorde även en stor kulturgärning genom att återskapa Borgen till ursprungligt skick. För sina extraordinära insatser belönades han genom att 1916 utses till riddare av Nordstjärneorden och 1928 till kommendör av Vasaorden.

Än idag kan man för blotta ögat se den färgstarka epoken med ryttmästaren på Vegeholm och hans grevinna, när man betraktar och beundrar Borgen: Fönsterluckorna i gult och svart - färgerna för släkterna von Hallwyl och von Geijer!

Bengt Ekström